"Det duger inte att dröja sig kvar vid drömmar och glömma att leva, kom ihåg det."  ~ Dumbledore

"Hagrid", sade han med låg röst, " jag tror att du måste ha gjort ett misstag. Jag tror inte att jag kan va en trollkarl."

Till hans förvåning skrockade Hagrid.

"Ingen trollkarl, va? Aldrig fått saker å ting å hända när du varit rädd eller arg?"

Harry såg in i brasan. Nu när han kom att tänka på det ... varenda konstig sak sm hade gjort hans moster och morbror rasande på honom hade hänt när han, Harry, varit upprörd eller arg ... när han jagades av Dudleys gäng hade han rätt som det var befunnit sig utom räckhåll för dem ... när han bävade för att gå till skolan med den där löjliga klippningen hade han lyckats få håret att växa ut igen ... och allra sista gången Dudley hade slagit till honom, visst hade han tagit sin hämnd då utan att ens förstå att det var det han gjorde ? Hade han inte släppt lös en boaorm på honom?

Harry tittade på Hagrid igen, med ett leende, och såg att Hagrid formligen strålade mot honom.

"Ser du?" sade Hagrid. "Harry Potter, skulle inte han va en trollkarl - vänta du bara, du kommer å bli verkligt berömd på Hogwarts."

"Och ni två  om jag får en enda uggla till om att ni har sprängt en toalett eller..."
"En toalett, vi har aldrig sprängt en toalett, men tack för tipset mamma."

""God natt" grymtade Ron någonstans till höger om honom

"God natt" sa Harry

Kanske nästa gång...om de nu blev någon nästa gång...skulle hon vara lite gladare. Han borde ha bjudit ut henne, hon hade säkert förväntat sig de och var säkert arg på honomför de...Eller så låg hon i sin säng och grät efter Cedric fortfarande?

Han visste inte vad han skulle tro. Hermiones förklaring hadesnarare fått allting att verka ännu mer invecklat.

De är nåt vi borde få lära oss här, tänkte han och vände sig på sidan, hur flickors hjärnor fungerar...De skulle i vilket fall vara nyttigare än spådomskonst."

– När vi gick vårt första år, unga, sorglösa och oskyldiga... Harry fnös. Han tvivlade på att Fred och George någonsin varit oskyldiga.
– Nåja, oskyldigare än vi är nu i alla fall...

"Och hur blir det om jag svänger på staven och ingenting händer?"

"Släng undan den och ge honom en smäll på nosen", föreslog Ron.

"Ursäkta mig."

De tittade upp båda två. Det var Hermione Granger.

"Kan man inte få äta i fred på det här stället?" sade Ron.

Hermione struntade i honom och vände sig till Harry.

"Jag kunde inte ungå att höra vad du och Malfoy sa..."

"Det kunde du säkert", muttrade Ron.

"... och du får bara inte vandra omkring i skolan på natten, tänk på alla poäng som Gryffindor förlorar om du blir upptäckt, och det blir du säkert. Det är faktiskt väldigt själviskt av dig."

"Och du har faktiskt ingenting med det att göra", sade Harry

"Ajöss", sade Ron

"Fred, du är näst i tur", sade den knubbiga kvinnan.

"Jag är inte Fred, jag är George", sade pojken. "Hur i fridens namn, kvinna, kan du kalla dig själv mor? Kan du se att jag är George?"

"Förlåt, käraste George."

"Jag skojar bara, jag är Fred", sade pojken och så satte han i väg

Hermione och Ron har precis fått brevet om att de blivit Gryffinors två prefekter.

"Mrs Weasley gav till ett skrik, precis som Hermione hade gjort.

"Jag kan inte tro de! Jag kan inte tro de! Å, Ron, så underbart! Prefekt! Som alla de andra i familjen!"

"Vad är Fred och jag för nåt då, närmaste grannar kanske?" sa George förnämat när hans mamma puttade honom åt sidan för att slå armarna om sin yngste son."